Samefolket nr 10, oktober 1999
Av: Olof T Johansson
Från min utsikt
Att tämja vinden!
Det blåser i Sápmi. Mer än vanligt vill jag påstå. Både politiskt och rent faktiskt. Och alltid motvind. Samerna är vana vid det. Som renen är samen van att alltid gå i motvind. När det stormar som värst söker vi lä för att så fort det mojnar fortsätta att streta på i motvinden. Aldrig ger vi upp och låter oss svepas med av vindarna.
I den samiska mytologin var vindguden, Bieggolmai, den som rådde över vindarna. Ernst Manker skriver om honom: " Bitande vass for han över fjällvidderna, och i vissa dalpass, där man hade sin väg, kunde ingen stå emot honom, när han var på det humöret. Men han kunde också blåsa lagom, lent och behagligt. Han kunde blåsa svalka, när solen var för het. Och han förde vittring och läten med sig åt den fångstman eller renskötare som var i lä, undan vinden. Sina vindar hade Bieggolmai instängda i en stor berghåla någonstans; han släppte ut dem när det skulle blåsa och skyfflade in dem med sin skovel, när det mojnade och skulle bli stillt."
Moderna gudar
Jag har tänkt mycket på Bieggolmai den senaste tiden. Funderat på om han kan hjälpa oss med den politiska motvinden i Sverige. Skyffla in den i ett arkivrum långt ner i Rosenbads mörka källare. Kanske är det för abstrakt för en gud av den gamla stammen. Men varför skulle inte även en gud kunna hänga med i tiden?En annan anledning till att jag funderat på vinden och hur den ska kunna tämjas är diskussionen kring vindkraft i fjällen. Till skillnad från vattenregleringar, skogsbruk och mineralutvinning är vinden något naturligt i fjällen. Den har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Oavsett vad den moderna människan hittar på för dumheter. För en gångs skull kanske vi samer kan få ut något positivt av en naturresurs som också gagnar det omgivande samhället. Om vi kan få Bieggolmai att hjälpa oss med att tämja vinden och via vindsnurror omvandla den till en ren energi. En energiutvinning som inte skadar våra marker. Och som ger oss ett välkommet kapitaltillskott som inte bygger på bidrag från samhället.
Suorvamagasinet
Nyligen gästade jag Josef och Lars Pittsa uppe i Ritsem. De bor på kanten av Suorvamagasinet, detta inlandshav som skapats av människan genom ett antal regleringar under 1900-talet. Deras gamla boplatser kan idag bara betraktas genom vattenkikare då de ligger på botten av detta hav. I dag klamrar sig deras senaste bosättning fast på den branta slänten, mellan högsta dämningsgränsen och landsvägen. Till granne har de en sprakande högspänningsledning. Själva har de ingen el-ström. Det känns som ett hån från storsamhällets sida.Vi sitter runt árran, eldstaden i lávvon, tältkåtan. Den sprakande elden består av uppflutna tallrötter från regleringsmagasinet, en del av den bråte som fastnat i deras fiskenät och slitit dem sönder. Vi talar om det som varit och om framtiden. Vi utgör en märklig samling. En indianhövding, två indiankvinnor, en vindkraftsexploatör, en företagsutvecklare och vi samer. Vi resonerar om hur våra marker föröds Varför rikedomar rinner ut från vårt land. Samtidigt som vi anklagas för att leva på bidrag från samhället. Situationen är densamma för ursprungsfolk runt om i världen. Bitterheten är stor. Vi är överens om att trenden måste ändras. Att det nya millenniumets inträde kan, om alla goda krafter samverkar, innebära en brytpunkt.
En ny kraft
I en tid när kärnkraften ska avvecklas söker man efter nya energikällor. Sol, vind och vatten är sådant som diskuteras. Fjällen skulle passa bra för vindkraft menar man. Det är klart att vi samer som vanligt är skeptiska mot ännu en exploatering. De har aldrig fört med sig något gott åt oss.Vid Suorva blåser det mycket. Det är dokumenterat genom mätningar. Vindkraftexploatören som heter Granholm, talar om hur många vindkraftverk som skulle kunna ersätta kraften från ett kärnkraftverk eller från Suorvamagasinet. Vi inser vilka krafter det finns i vinden. Han vill gärna bygga. Men till skillnad från tidigare exploatörer vill han inte köra över samerna. Han vill ha oss med.
Själv träffade jag honom första gången för ett antal år sedan när han höll på att skrämma slag på oss, med planer på flera tusen vindkraftverk på fjällen. Jag vill minnas att det bland annat var 500 vindsnurror på vår flyttled alldeles ovanför Glen. Sedan dess har vi träffats ett antal gånger och pratat ihop oss. Diskuterat var det blåser och samtidigt inte skulle störa naturen eller renskötseln. På ett tidigt stadium kom regleringsmagasinen upp som ett alternativ. De är ofta belägna i trånga dalgångar där det blåser. Området är redan exploaterat och det är lätt med ledningsdragning och uppkoppling mot stamnätet.
Visioner
Där vi sitter runt elden och blickar ut över den förstörda naturen börjar visionerna ta form. Vi kan själva ta initiativet till att tämja vinden. Låt oss själva bygga vindkraftverk och låta storsamhället köpa kraft av oss. Låt oss medverka till att kärnkraften kan avvecklas lite snabbt.Ett stort antal problem måste naturligtvis övervinnas. Som vanligt ställer rennäringslagen till problem om samebyarna vill utveckla andra verksamheter än renskötsel. Men den frågan är under utredning. Och det går att kringgå. Finansieringen blir svårare. Kanske Världsbanken kunde gå in och stödja ett sådant här projekt? Eller stora internationella fonder? Jag har träffat företrädare för bägge kategorierna vid mina utrikesresor och vet att de är intresserade att av att stödja initiativ som kommer från ursprungsfolken själva. Något att börja jobba på. Om vi nu själva vill? Det är dags att vi tar upp frågan om vindkraftverk vid något gemensamt möte. Antar en policy och strategi. Svårigheter är till för att övervinnas och det här känns som något positivt att ta itu med, till skillnad från de rättsprocesser angående vinterbete, som står för dörren.
En annan tanke som dyker upp är, att om nu kärnkraftverk kan avvecklas, skulle inte regleringsdammar kunna avvecklas. Tanken är hissnande men inte helt orealistisk.
När jag åker från Ritsem och närmar mig själva Suorvadammen står han där, Bieggolmai, och tämjer vinden med sina stora skovlar. Fast han har antagit en modernare form än den han har på spåtrumman. Lugnt och metodiskt skyfflar han vinden genom passet. Jag hoppas att han också snarast tar itu med de politiska vindarna i Sápmi!
