Vår!

Finns det en underbarare tid?
När markens dofter börjar tina fram.
När solens värme hettar ett av vinterns kyla stelnat ansikte.
Smältvattnets porlande låter med ens så muntert,
att alla vinterns bekymmer rinner bort.
I vart fall för en stund.

Den vassa röken från kaffeeldens ene får ögonen att tåras,
Men tårarna kommer också för alla orättfärdigheter,
som mitt folk ständigt utsätts för.
Och inte bara mitt folk!
Kaffet i kåsan för osökt tankarna till de plantager,
där urskogen skövlats.
Skövlats för att ge mig mitt kaffe och mer pengar till de redan rika.
Skövlats på urbefolkningars traditionella marker.
Kaffet får plötsligt en besk eftersmak.
En våryster ripas tjatter väcker mig ur mina funderingar.

I ögonvrån ser jag hur en kungsörn kommer svepande,
Sökande efter mat till sina ungar.
Skuggan får en vaja att oroligt locka på sin nyfödda kalv.
Instinktivt känner hon sig och sin avkomma hotad.
Ovetande om att det stora hotet inte kommer från andra djur.
Ovetande om det hot som kallas rättvisa.
Rättvisa som skipas i svenska domstolar.
Med lagar som skrivits av svenskar för svenskar.

Jag skär ett stycke torrkött.
Lagom salt och lagom rökt.
Tänker, att det kanske kommer från en av vajans tidigare kalvar.
Kanske borde jag bli vegetarian?

Det börjar fräsa i elden när ett stilla vårregn börjar strila.
Jag känner på vinden.
Den kommer från sydväst.
Då är regnet surt.
Kommer från Europas industriområden.
Kommer att försura våra sjöar och slå ut fisken.
Varför tänker jag så destruktiva tankar?
När våren är så skön.
Det måste vara något fel på livet.

Jag lutar mig tillbaka,
låter regnet skölja bort de salta tårarna.
Drömmer mig tillbaka till den tid,
då mina förfäder satt på samma plats och eldade.
Tänk om de vetat hur framtiden skulle gestalta sig?
Eller….. de kanske visste?
Vad såg de egentligen i trumman?

Framsida Till sidan med krönikor