Rädslan för det okända!

Samebyarna som organisation är på gång att förändras. Frågetecknen är många; Vilka ska bestämma och över vad?

Nuvarande rennäringslag som detaljstyr samebyarnas verksamhet och vilka som får vara medlem där, är otidsenlig. Det kan vi nog alla vara överens om. Till exempel har vi från samebyarnas sida länge krävt att paragrafen som säger att: "Sameby får ej driva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel", ska tas bort. Likaså är paragrafen om medlemskap otidsenlig.

Där sägs att medlem i sameby är den same som: 1. deltar i renskötseln inom byns betesområde, 2. har deltagit i renskötseln och haft det som stadigvarande yrke men inte övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete samt 3. den som är make eller hemmavarande barn till medlem som avses under 1 och 2 eller som är efterlevande make eller underårigt barn till sådan avliden medlem.

Nya möjligheter

Rennäringspolitiska kommittén håller nu på att se över bland annat rennäringslagen och samebyn som organisation. Äntligen har vi alltså möjlighet att få till förändringar. Men då blir vi plötsligt rädda och börjar värna om den nuvarande samebyn. Orsaken till rädslan har historiska orsaker. Vi är så vana vid att myndigheter beslutar över våra huvuden utan att vi kan vara med och påverka att vi automatiskt slår klackarna i backen när en statlig utredning ska komma med förslag till förändringar. Det sitter i ryggmärgen. Vi har ingen tilltro till myndighetssverige. I vår rädsla ser vi inte de möjligheter som nu ändå öppnas.

I stället för att tala om för utredarna hur VI vill ha det så ställer vi bara frågor till dem hur DE har tänkt sig den nya samebyn. Vi måste skärpa oss i det avseendet. Det är nu vi har möjligheten att påverka resultatet.

Hur vill vi ha det?

En enkel fråga som det är svårt att svara på. Jag har själv försökt bena ut den på följande sätt:
1. Om jag av någon anledning slutar med renskötskötsel och börjar med annan verksamhet, vilka rättigheter vill jag då ha kvar i samebyn? Och vilka skyldigheter skulle jag ha som motprestation?
2. Om jag hade flera barn och bara en av dem kunde fortsätta med renskötsel, vilka rättigheter i samebyn skulle jag vilja att de övriga barnen hade?
3. Som utlokaliserad same med arbete i annan del av landet, vad skulle jag vilja ha för tillhörighet och vad kunde jag tänkas tillföra samebyn?
4. Om jag var född av utlokaliserade föräldrar och inte kände några i mina fäders sameby men vill söka mig tillbaka till mina rötter, hur vill jag då bli mottagen?

Jag tror att vi på det sättet måste gå tillbaka till oss själva för att undvika låsningar i tankebanorna när det gäller det framtida samiska samhället. Vi måste tänka oss in i den situation en renskötare i samebyn har likväl som en same i storstaden. Historiskt har vi byggt upp en misstro mot varandra som är svår att bryta upp.

Som renskötare tror jag att alla samer utanför samebyn vill börja med renskötsel, fiska ut våra vatten och skjuta allt vårt villebråd. Som icke samebymedlem tror jag att jag inte är välkommen i hembyn, att jag betraktas som en "turist" och att jag missunnas att ta upp en fiskpinne i någon sjö när jag är hemma på semester. Men ärligt talat, nog räcker fiskarna till oss alla och inte vare sig kan eller vill alla hålla på med renskötsel.

Därför vore det bra om var och en av oss satte sig ner och formulerade sina tankar och önskemål om det framtida Sápmi. Vi måste definiera behoven för att kunna finna lösningarna.

Ett lokalsamhälle för alla samer

Min vision av det framtida Sápmi är att vi måste utveckla ett samiskt lokalsamhälle där andra verksamheter ingår tillsammans med renskötseln.
Alla samer ska kunna känna hemortsrätt till ett bestämt område/sameby.
Alla samer ska ha en grundläggande rätt till att nyttja mark och vatten i Sápmi.
Alla samer ska vara på något sätt delaktiga i den lokala förvaltningen av resurserna.
Alla samer ska känna ett ansvar för att deras speciella kompetens kan tas tillvara i syfte att göra det samiska lokalsamhället starkare.
Att misstro byts mot tilltro till din nästa, då splittring bara gynnar storsamhället.

Samiskt självstyre

När vi ändå är på väg att omorganisera samebyn kan vi också blicka ytterligare framåt i tiden och se på hur vi ska kunna genomföra ett självstyre över Sápmi. Det är en utveckling som skrämmer andra. Det skrämmer de som koloniserat vårt land och som nu ser ett hot i att behöva lämna över inflytandet till områdets rättmätiga förvaltare. Se bara hur rädda skogsägare, jägare och bönder blivit över ILO-utredningen. De låter inte bättre än bosättarna på västbanken, vilka nu måste lämna tillbaka koloniserat land till palestinierna.

Vad jag menar är att Sverige inte kan blunda för vad som sker i andra delar av världen. Land lämnas tillbaka till dem det tagits från. Så enkelt är det. Sverige kan inte envist kämpa mot en utveckling som ändå kommer förr eller senare. Bättre då att försöka göra något bra av det så fort som möjligt.

Och vi kommer ju inte att sätta upp ett taggtrådsstängsel runt Sápmi. Även om det ibland utmålas så. Jag minns skrämselpropagandan i jägarförbundets tidning , Svensk Jak nr 5/1994, i samband med diskussionerna kring småviltjakten. Det illustrerades med en same som vaktade en ingång till de instängslade fjällen mot jägare.

Fjäll och skog kommer alltid att finnas där för den som vill komma som besökare. Skogens träd kommer att tas tillvara av skogsägaren medan betande renar tillgodogör sig renlaven. Så varför strida, varför vara rädd för förändringar?

Att våga är att vinna

Rädslan präglar oss mer än nyfikenheten idag. Det hämmar utvecklingen. Vi vet vad vi har men inte vad vi kan få. Därför är vi i samebyarna rädda för den nya samebyn medan skogsägare och jägare är rädda för ILO-konventionen 169. Regeringen är rädd för att förlora väljare om man går samerna till mötes i småviltjakt-, ILO- och självstyrefrågor.

Vi måste alla bryta den negativa attityden. Så tänk till nu: Hur vill DU att den framtida samebyn ska se ut?

Framsida Till sidan med krönikor