Flyga högt

Att skriva en krönika samma vecka som USA:s hjärta angripits av terrorister kan inte handla om annat än flygplan. Ingen hade väl drömt om misiler avlossade mot Manhattan och Pentagon i form av civila flygplan med oskyldiga människor ombord. Ändå skedde det. En djävulsk plan!

Sametingets problem blir med ens så futtiga. De döda efter attentatet är lika många som personerna på sametingets röstlängd. Tänk er om alla de samerna utplånades i en smäll. Den största olycka som drabbat oss var när en buss med samer på väg hem från ett landsmöte i Norge körde ner i en älv. Det var olyckligt nog och satte sina spår under många år efteråt.

Global mötesplats

Jag flyger rätt ofta kors och tvärs över jordklotet. Tänker då ofta på vilken unik plats ett flygplan är. Var kan man annars finna en så slumpmässigt samansatt skara människor på så liten yta under så lång tid. Där sitter människor av alla hudfärger och religösa tillhörigheter sida vid sida utan att bråka med varandra. Muslimer, judar, palestinier, talibaner och så vidare.
Vid ett tillfälle kom en muslim fram till mig och frågade försynt om det gjorde något ifall han rullade ut sin bönematta framför mina fötter. Jag råkade sitta vid en nödutgång och det var enda platsen som erbjöd tillräckligt utrymme för hans matta. Så tog han upp en kompass och riktade in den mot Mecka varefter han började sitt bedjande. En ortodox jude i traditionella kläder, svart rock, hatt och långa flätor som hindrades på väg till toaletten stannade lugnt upp och inväntade att bönestunden skulle ta slut. Strax intill satt några hinduiska munkar i sina oranga kläden tyst rabblande sina mantra.

Nordvietnameser, japaner och amerikaner åt middag sida vid sida. Jag minns att jag funderade på om det är så att motsättningarna bara finns hos våra ledare och inte hos folken själva. Och att problemen börjar först när vi blint följer ledarna utan att ifrågasätta deras budskap och ofta egoistiska motiv.

Världen sedd från ovan.

Sett från ett ovanifrånperspektiv ter sig jorden ganska sargad. Få är de platser som inte människan har påverkat och förstört. Frontlinjen är väldigt synlig när man flyger in över Kanada och ner mot USA. Skogsavverkningslinjen är knivskarp och avancerar norrut. Bakom den utbreder sig ett skogsbilvägnät i vars spår gruvdrift, oljeutvinning, kraftverksdammar med mera har etablerat sig. Sedan följer små samhällen, betesmarker, åkrar, städer och motorvägar. Här och var finns små naturreservat sparade. Ofta med insprängda illgröna golfbanor.

När man närmar sig en riktigt stor stad är det gula diset som består av luftföroreningar, det första som man ser. Värst är det i Los Angeles och Mexico City. Vid landningen syns inte längre de omgivande bergen och jag förundras över att det överhuvudtaget går att andas luften. Än mindre hur det går att bo där och varför dessa jättestäder drar till sig människor som en magnet. Att minska koldioxidutsläppen borde vara varje innevånares ambition. Ändå sitter det oftast bara en person i varje bil i städerna. Det är obegripligt varför George Busch inte vill fullfölja Kyoto-avtalet. Han kan då inte tänka på sina väljares bästa.

Manhattan

Det är inte så länge sedan de första vita kolonisatörerna landsteg på Manhattan och började sin exploatering av den amerikanska kontinenten. Först jagades indianerna bort och sedan naturen. Därefter skapades denna artificiella betong- och asfaltöken med konstgjorda berg innehållande tiotusentals människor. En liten spillra natur lämnades kvar så att människorna ändå skulle kunna minnas hur det en gång hade sett ut. Men även Central Park är en tämligen tuktad natur.

Södra Manhattan med sina skyskrapor måste ha känts väldigt lockande för terroristerna. Så sårbara och fullpackade med oskyldiga människor. Ett lätt mål för de som inga skrupler har. Inget misilförsvar i världen hade kunnat stoppa det som skedde. USA letar nu med ljus och lykta efter de skyldiga som skall straffas med alla tillbuds stående medel. Visst, de ska straffas. Men varför bryr vi oss inte lika mycket om när samma antal människor och mångfalt fler dör i översvämningar i Bangla-Desh eller av svält på Afrikas horn? Ändå är förmodligen vi i västvärden mer eller mindre orsak till senare års klimatrelaterade naturkatastrofer på grund av vår livsstil. Vi blundar gärna för vår egen skuld som miljöterrorister.

Filosofisk

På tiotusen meters höjd är det lätt att bli filosofisk. När jag ser ner på små hus och byar långt under mig brukar jag tänka på hur många livsöden där finns. Hos varje människa som går där nere och påtar i jorden finns en unik historia. En historia fylld av såväl glädje som sorg. Tydligen också av sådant hat att några är beredda att med sina egna liv som insats, ta livet av tiotusentals oskyldiga medmänniskor. Bara för den kortsiktiga skadeglädjen att kunna näpsa det stora USA. Något grundläggande måste vara fel här i världen. Det är så lätt att tappa proportionerna i tillvaron när en stor katastrof inträffar. För en anhörig, är det ingen skillnad i att förlora sin kära i ett hoprasat Word Trade center eller ihjälsparkad på en gata i Stockholm. Skillnaden är att det ena skildras i en hel tidning medan det andra bara blir en notis. Sorgen mäts inte i spaltmillimeter.

Tänk om vi kunde lära oss att leva sida vid sida lika fridfullt och accepterande som vi sitter tillsammans i ett trångt flygplan över Atlanten. För trots allt är vi alla lika små och sårbara inför en katastrof. Oavsett om det är en atombomb över Hiroshima släppt av USA "i fredens tjänst", eller en bomb fylld av människor över Manhattan släppt av terrorister "i ondskans tjänst".

Vem har rätt att spela Gud?

Framsida Till sidan med krönikor