Min farfar Lars Olof Johansson, f. 5/6 1897 i
Schneidemuhl, Posen, d. 17/5 1993
Farmor Elin Johansson, f. 13/7 1898, d. 14/10 1962

 

Min farfar var en progressiv same av den gamla stammen. Verksam under en stor del av 1900-talet fick han vara med om stora förändringar i samhället och i renskötseln. Han föddes utanför Hamburg i Tyskland under en turne nere på kontinenten som varade i tio år. Familjen hade med sig tältkåtor, ackjor och renar. Nere på kontinenten var folk oerhört intresserade av "det vilda folket i norr". Jonas Johansson Vilde, en äldre bror till farfar berättade i Samefolket nr 1, 1984 för Olle Andersson om resan. Jonas var då 90 år gammal. - Vi for med häst och kärra efter vägarna. Det var som ett tattarfölje. Efter kärran hade vi renarna bundna. När vi kom till en större stad slog vi läger i någon park. Man satte upp ett stängsel av säckväv kring platsen vi körde med ren. Det kostade ungefär en krona att åka. Vi hade en impressario som skötte hela turnén, och det var nog han som tog hand om de stora pengarna. Vi bodde hela tiden i tältkåtan vi hade med oss. Vi var fattiga och behövde pengar och det här var ett sätt att klara uppehället. Och nog tror jag att folk fick lite reda på om samekulturen, för far var duktig att prata.

 

På turne i Tyskland

 

Jonas berättar också om uppväxten och förtrycket. - Visst har man fått heta lappjävel många gånger. Vi bodde ju nere på bondbygden och betraktades som sockenlappar. Även fjällapparna föraktade oss. Man fick ju bära med sig sockenlappstämpeln långt ut i livet. Men det här att folk tittade ner på oss gjorde att vi lappungdomar som bodde nere i bygden svetsades ihop. Vi höll ihop jämt. Men vi fick slåss ofta…

 

Familjen hade ett litet antal renar i Tåssåsens sameby och vid faderns död övertog farfar dem. Han arbetade också som dräng i samebyn där han sedermera gifte sig med Elin Kristina Fredriksson och blev den största renägaren. 1922 blev han utsedd till ordningsman i samebyn. Ett förtroendeuppdrag han hade kvar till 1957. Farfar var engagerad i samepolitik och deltog bl.a. i det första samiska landsmötet i Östersund 1918.

 

Tillsammans med sin farbror, den kända samiska fotografen Nils Thomasson gjorde han mycket affärer. Vid ett tillfälle i slutet av 1930-talet köpte de en renhjord på omkring 200 djur i Hammerdalstrakten och drev den via Stugun, Gällö, Revsund, Hackås, över Storsjön, mot Börtnan och vidare via Bruksvallarna till Norge där de såldes. Efter kriget köpte de tillsammans flera skogsskiften i södra Jämtland och i Härjedalen. De ägs idag fortfarande av oss barn och barnbarn. Ironiskt nog ligger de insprängda mitt i de marker som i dag är indragna i rättsprocesser angående vinterbetesrätten för renar. De köpte också hyresfastigheter i Östersund tillsammans. Farfar satsade dessutom tillsammans med slaktaren Gösta Lindgren i Myrviken på ett eget slakteri och fryshus. Under många vintrar reste Nils Thomasson och farfar till Uppsala för att där på torget stå och sälja renkött.

 

Överhuvudtaget var min farfar en mycket framsynt man som tidigt insåg att det var viktigt att inte göra sig beroende av enbart renskötsel. Han ville inte heller vara beroende av andra.
En episod jag hört berättas om var när han vid en renslakt på fjället blev nekad att få slaktade renar nertransporterade med en snövessla som var inlejd av svenska renhandlare. De tyckte inte om att en lapp konkurrerade med dem och själv slaktade sina renar och sålde till grossister. Han for då till stan och köpte en egen bandvagn. Renköparna fick stå där med långa näsor.

 

Han var en renskötare av den gamla stammen. Han hade svårt att acceptera den nya tidens extensiva renskötsel där man inte har fullständig kontroll över renhjordarna.
Det gjorde att han kom i konflikt med oss som efter honom ledde samebyns verksamhet. Jag hade många duster med honom när vi diskuterade renskötsel. Så här efteråt måste jag på fler och fler punkter medge att han hade rätt….

 

Släkten samlad till kaffepaus vid gärdet 1975
Farfar till vänster och jag längst fram till höger

 

Det var tack vare farfar som jag återbördades till renskötseln. Eftersom jag och min mor efter min fars död 1957 flyttade till Östersund hade jag kommit från samebyn och renskötseln. Farfar tog på ett resolut sätt med mig till renslakter, kalvmärkningar och samebymöten.
Tack vare honom kom jag tillbaks in i samebyns gemenskap och yrkesvalet blev inte så svårt. Det blev renskötsel. Tack vare(!) honom kom jag också tidigt att sitta i samebyns styrelse. Han motiverade mig med att han tyckte det var bra med någon som hade studerat. Farfar tog mig också ut på våra skogsskiften och intresserade mig för skogsbruk. Vi gick många långa turer i skogen tillsammans med andra skogsägare han kände på orten. Därav förklaringen till mitt stora skogsengagemang. Även hans aktieintresse och intresse för affärer har smittat av sig.

Tre grundregler präntade han in i mig:

1. Köp aldrig någonting du inte har pengar att betala för.

2. Gör alltid rätt för dig.

3. Se till att alltid göra upp överenskommelser skriftligen.

 

Farfar dog alldeles för tidigt. Jag hade så mycket kvar att fråga honom som aldrig blev av…..

 

Farfar i Bartjan, sommarvistet