Tåssåsens samebys inlaga till domstol 23 oktober 2000

Av: Olof T Johansson

Tåssåsens sameby har den 17 juli 1998 stämts vid tingsräten i Sveg, av ett 40-tal markägare inom skifteslagen Klaxåsen, Böle, Bryngelhögen, Nederhögen, Rätansbyn, Klövsjö, Söderhögen, Åsarne samt Kvarnsjö, Belägna inom Bergs Kommun i södra Jämtland. Fastighetsägarna anser att Tåssåsens sameby inte har rätt till vinterbete på deras marker.

Efter många turer fram och tillbaka hade samebyn att senast den 23 oktober 2000 komma in med sin talan och ange den bevisning samebyn önskar åberopa. Efter detta datum får samebyn inte åberopa någon ny omständighet eller något nytt bevis, om samebyn inte kan göra sannolikt att samebyn har haft giltig ursäkt för underlåtenheten att åberopa omständigheten eller beviset tidigare.

Nedan följer samebyns inlaga till domstolen:

Tåssåsens sameby
Glen 2
840 31 Åsarna

Svegs tingsrätt
Box 205
842 22 Sveg

Mål nr T71/98 Edenström m fl markägare Rätan och Klövsjö socknar ./. Tåssåsens sameby

Tåssåsens sameby får till utveckling av sin talan anföra följande:

1. Vår synpunkter på markägarnas utveckling av talan

När det gäller markägarnas utveckling av talan vill vi påpeka att kartan avseende vinterbetesområdet i södra Jämtland (deras bilaga D) ej utvisar yttergräns beträffande vinterbetesområdet , utan omfattningen av det vinterbete som vid kartans tillkomst utgjorde då nyttjat vinterbete, som också namnet "markanvändningsredovisning" gör gällande.

Samebyn har invändning mot markägarnas beskrivningen att "renarna sprider sig över skog och mark och vållar skador". På vinterbete hålls renarna samlade och under bevakning intill flyttning tillbaks till renbetesfjällen sker. Markägarna påstår att "vidare kan renarna utgöra hinder vid jakt" utan att utveckla på vilket sätt renarna skulle utgöra hinder. Vidare påstås att "den snöskoterkörning som förekommer i samband med renskötsel är till men för bl a skogsbilvägar". Även detta utan att komma med förklaring till på vilket sätt det skulle vara till men. Oss veterligen har det inte föranlett några problem, men vi blir ofta beskylld för skoterkörning på oplogade skogsbilvägar utan att vara skuld till det.

När det gäller markägarnas påstående att "som framgår av bilagda utdrag ur förarbetena, bilaga E, förekom inget renbete med ren ens i närheten av de aktuella socknarna" kan vi bara konstatera att de kommitterande väldigt summariskt nämner att lapparna "flytta ifrån sina skattefjäll under vintern, men göra, i likhet med öfriga Lappar i denna lappmark icke så långa flyttningar" samt att man flyttar till "skogstrakterna deromkring" syftande på i förhållande till skattefjällen. Dessa uttalanden skall ses i förhållandet till hur långa flyttningar lapparna i norra Jämtland (Frostviken) företog ned till Sollefteå, Härnösand och Sundsvall. (sid 53 samma utredning) och Lapparnas i södra Norrbotten och Västerbottens vinterflyttningar till kusten (sid 38-40 samt 43-46). Hur långt lapparna i Undersåkers, Hallens och Ovikens socknar flyttar framgår inte.

Markägarna påstår vidare att det "i kommitténs lagförslag (1895 års kommitté, vår anmärkning) , sid 34 bilaga F , antecknas bl a att Ovikens sameby ansåg att tillräckligt bete skulle för hela året vara att tillgå på de åt lapparne anvisade områden, och att derföre all flyttning vintertiden kunde upphöra". Vi kan bara konstatera att sagda uttalande är felaktigt och istället står för de bofaste i dessa trakter och ej för Ovikens sameby. Det är bara att läsa innantill. Ovikens lappby var överhuvudtaget ej närvarande vid sammanträdet ifråga vilket framgår av deras skriftliga yttrande 1 som bifogas utredningen sid 127- 130 där de beklagar att de fått kallelsen för sent för att kunna närvara. Ovikens lappbys inställning, (sid 127) var att det var absolut nödvändigt "att den sedan urgamla tider existerande och i 1886 års lapplag fastslagna sedvanerätten fortfarande bibehålles utan inskränkning eller intrång."

När det gäller markägarnas bilagor G, H och I ser vi deras innehåll bara som en bekräftelse på hur viktigt det är att ha tillgång till omfattande vinterbetesmarker att alternera inom beroende på hur betessituationen är under olika vintrar och under del av vintrar. Vi kommer längre fram i vår inlaga att utveckla detta.

2. Traditionell kunskap

Vår möjlighet att styrka vår rätt till vinterbete kommer att vara beroende av den muntliga traditionen hos oss samer samt vår traditionella kunskap om renen och renens behov av bete. Vi stödjer oss på den konvention om biologisk mångfald som Sverige ratificerat och då särskilt kapitel 8j om att respektera urfolks traditionella kunskaper och sedvänjor. Där sägs bland annat att staterna skall erkänna att traditionell kunskap skall ges samma respekt som all annan kunskap vid tillämpningen av konventionen.

Vår traditionella kunskap bygger inte på skriftlig dokumentation utan på nedärvd muntlig kunskap vilket tingsrätten har att ta i beaktande. Och att målet handlar om biologisk mångfald och samernas traditionella kunskap om renens behov går inte att komma ifrån.

I de skrifter och utredningar om oss samer som gjorts av svenskar på svenska, finns det spridda delar som stödjer vår traditionella kunskap, men utan att ge en klar helhetsbild av vår situation. Vi kommer att använda oss av dessa spridda delar för att försöka ge domstolen en klar bild över vår rätt att nyttja markägarnas skogsmarker för vinterbete.

3. Den gamla tiden

Ingenting i vår muntliga tradition talar om att vi kommit flyttande någonstans ifrån. Vare sig i vår muntliga tradition här på sydsamiskt område eller längre norrut. Johan Turi 2 skriver 1910 i sin bok om samernas liv att "Man har inte hört, att lapparna skulle ha kommit hit någonstädes ifrån. Lappen har alltid funnits här i Lappland, och då lappen fordom bodde här vid havskusten, då fanns det inte en enda annan inbyggare vid havskusten, och då var det lapparna gott att vara. Och lapparna har också fordom bott överallt på den svenska sidan. Då fanns det inte bönder någonstädes; lapparna viste inte av, att det fanns andra människor än de själva." Vi kan alltså konstatera att vi funnits här sedan längre tillbaka än vad någon historia kan minnas om.

När inlandsisen drog sig tillbaka från Jämtland för 9000 år sedan skapades möjligheter för både människor och djur att befolka området. Thomas Johansson 3 skriver i ett kapitel i "En bok om Jämtland" att det sannolikt funnits förutsättningar för människor att bo i landskapet redan innan den centraljämtska issjön tömdes 6.800 f.kr. De tidigaste människorna levde som fångstfolk och samlare. Jakten och fisket var deras näring, men också att samla in olika saker som gick att äta såsom örter, bär, frukter, skott, sav, insekter, småkryp osv. Utmärkande för en sådan kultur är att den ofta präglas av nomadism, människorna flyttar ofta inom ett område på jakt efter födan. I samma bok nämns det om ett skidfynd från Lövberga i Alanäs vars datering inte närmare kan anges än 1000 f.kr. -1000 e.kr. Att samer var de tidiga användarna av skidor finns omtalat redan av Paulus Diaconus 4 som skrev sitt verk i mitten av 700-talet.

När det gäller renens invandring i Sápmi finns en beskrivning i skriften "Ottar" 5. Nickolaus Tyler och Knut Röed skriver där att "Rein er den eneste nålevende klauvdyr-arten som finns runt hele den nordlige halvkule nord for 60 breddgrden. Eurasisk tundrarein som inkluderer både norsk vildrein og tamrein, stammer fra Beringa-refugiet i Öst-sSibir og Alaska/Yukon. Etter siste istid vandret de vestover fra dette området. De spredte seg gjennom barrskogen og tundraområdene i Eurasia fra Sibir til Skandinavia. Hellristninger indikerer at steinalderjegere fanget og temmet reinsdyr for å bruke dem som lokkeduer så tidigt som for 6000 år siden.

I boken Samerna 6 skriver Israel Ruong ett kapitel om fångstgropsystem för renar. "Utmärkande för dem är deras placering i landskapet i trånga passager av olika slag. Varest två naturliga hinder närmar sig varandra uppstår ett trångt pass där strömmen av vandrande renflockar trängs ihop." Vidare att " i anslutning till dessa fångstanläggningar har man funnit två olika ansamlingar av kåtatomter. Från kåtorna har man haft en utmärkt utsikt över fångstanläggningen. Man har även hittat köttgömmor, dvs stensatta gropar av en typ, som använts bland samerna till senaste tid. Ett sådant fångstgropsystem för renar med tillhörande kåtatomter och köttgömmor finns vid Glen 7 som är huvudviste i nuvarande Tåssåsens sameby. Fångstgropsystemen, kåtatomter mm visar på en kontinuitet i den samiska närvaron i området som sträcker sig längre tillbaks än någon kan minnas. En del av kåtatomterna, som varit i bruk under de senare århundradena minns man namnen på de som bodde där. De äldsta är så gamla att ingen minns vem som där bodde. Glen är ett höst- och vårviste där samerna bodde strategiskt under just den tid då renarna vandrade ner till skogen och kom tillbaka på våren. Så var det under tiden innan renarna tämjdes alltså under den tid fångstgroparna var i bruk och även sedan de i tämjd form vallades mellan olika årstidsbeten. Glen ligger i Aråns dalgång vilken fortsätter ner mot Ljungan och Klövsjö. Från Glen ser man utan vidare bergen vid Klövsjö och söder därom. Längre är inte sträckan.

I senare tid har samernas genetiska ursprung studerats. Lars Beckman har i en skrift, Samerna - en genetiskt unik urbefolkning8 , på sid 14 redovisat det samiska inflytandet i den svenska befolkningen. Kartan visar där ett tydligt samiskt inflytande i de norra och nordvästra delarna av Norr- och Västerbottens län, och ett svagare samiskt inflytande ned genom östra Jämtland och Härjedalen.

Sammantaget ger den muntliga traditionen, isens tillbakadragande, renens utbredning, skidfynd, fångstgropsystem med gamla kåtatomter och genetiska studier en klar bild över att samer och renar funnits i området sedan urminnes tid och att samerna utgör ett ursprungsfolk i Jämtlands län.

4. Renen och samen

Traditionell kunskap om renen och renskötsel, bygger på förhållandet mellan samen och renen, vilket pågått i tusentals år. Från att ha varit ett jaktbyte till att så småningom övergå till att bli ett semidomesticerat djur. En kunskap som till att börja med byggde på att förfölja renen under olika årstider till att senare följa och vakta renen i de olika årstidsbetena. Därför finns de samiska boplatserna strategiskt belägna i markerna i de områden renen rör sig under olika delar av året. Naturligt nog går det inte, eller är i vart fall mycket svårt, att finna rester efter vinterbostäder då dessa var tillfälliga och byggda på tjälad mark. Höst-, vår- och sommarvisten finns det däremot gott om som visar på en lång kontinuitet av samisk närvaro i området. Det är det påtagliga, de fysiska bevisen. Det mindre påtagliga, men ännu mera viktiga är den kunskap som finns hos renskötarna, och som inte finns nedtecknad på det främmande språket svenska. Samiskan är ett talat språk som först under det senaste århundradet fått sin egna ortografi. Äldre samer kan oftast inte läsa och skriva sitt eget språk även om de talar och förstår det obehindrat. Kunskapen handlar dels om hur renen beter sig, rör sig i området, betar, söker sin väg mellan olika årstidsbeten och dels om hur vädret påverkar renen och betet, vilka marker som är lämpliga under olika förutsättningar. De hundratals ord som beskriver renen, snöns konsistens och renbetet vittnar om en djup kunskap om naturen. Allt sådant är självklart hos en renskötare utan att han för den skull behöver förstå de vetenskapliga förklaringarna. De senare bekräftar oftast vad renskötaren redan vet, ändå tillmäts den vetenskapliga kunskapen oftast ett större värde än den traditionella. I och med att Sverige ratificerat Konventionen om biologisk mångfald är Sverige också skyldig att implementera dess innehåll i till exempel rättsväsendet. I klartext innebär det att vi inte ska behöva leta fram skrivna dokument som styrker vår kunskap. För att vi ska kunna visa tingsrätten på hur denna kunskap fungerar i praktiken begär vi att en syn i fält 9 ska genomföras.

Renskötseln har såväl i gammal som i modern tid byggt på, dels en nomadism, dvs. att följa renhjorden under olika årstider, dels på ett rotationsbete dvs. att aktivt medverka till att inte låta renarna vara så ofta och länge på ett och samma område att det blir utbetat. Det kan tyckas motsägelsefullt att dels vakta och hålla ihop renarna under vinterbete och dels motverka att det blir utbetat. Förklaringen är dock ganska enkel. För att renhjorden skall utnyttja det tillgängliga betet under en vinter måste (under normala förhållanden) renhjorden hållas samlad. Det har att göra med att så snart snön blivit trampad och grävd i, fryser den ihop och betet blir oåtkomligt. Ett område bör däremot inte användas kontinuerligt under så många år att laven blir utbetad. Områden måste lämnas outnyttjade under kanske tiotalet år eller mer för att sedan nyttjas igen. Rotationsbete pågår alltså dels under säsongen och dels under en längre tidsepok på några eller tiotalet år. Samebyn kommer att utveckla detta resonemang genom vittnesförhör 10 med renskötare från samebyn.

För att en vinterbetestrakt ska innesluta alla de vilkor som erfordras för renskötselns utövande under vinterhalvåret fordras tillgång till ett antal "kärnområden" med god marklavtillgång dit det finns bra flyttleder såväl för höst- som vårflyttning. Samebyn kommer att med hjälp av vegetationskartor 11 visa på de olika betestyperna inom samebyns vinterbete. Inom kärnområdet ska det finnas lämpliga "nyckelområden" av hög trivselkarraktär för renen dit den också kan fly vid störning och vid rovdjursangrepp. Utanför kärnområdet behövs ett kringområde där det förutom inslag av marklav även bör finnas inslag av andra betesväxter som renen kan utnyttja under vintern. Det är också viktigt att det finns tillgång till trädlavar som kan nyttjas utifall markbetet blir oåtkomligt. Topografin i området är också av väsentlig betydelse då hastiga väderomslag eller stor snömängd kan göra stor skillnad på tillgängligt bete mellan dalbottnar och branta sluttningar, höjd över havet, nord-, öst-, väst-, och sydsluttningar. Betessituationen är aldrig den samma från ett år till ett annat och det går därför aldrig att i början på vintern veta exakt var renarna kommer att beta. En vinterbetestrakt måste vara så stor att den medger bete under alla upptänkliga situationer som kan uppstå under en vinter samt så stor att den medger ett rotationsbete där man ej betar vissa arealer under decennier. En samebys vinterbetestrakt, som utgör samebyns vinterbetesområde 12 bör i sitt omfång vara två till fem gånger så stor som åretruntmarkerna, beroende på kvalitén. Även detta kommer att utvecklas under vittnesförhören med renskötare. När det gäller renens betesvanor hänvisar vi också till det som står skrivet i boken "Rennäringen - en presentation för skogsfolk 13 , på sid 48-50 och 99-106 samt i tidskriften "Ottar" 14 sid 11-18. Svensk-norska renbeteskommissionen 15 håller på att färdigställa betesinventeringar för samtliga samebyar i landet. De kommer inom kort att var tillgängliga och vi kommer då att åberopa det materialet.

5. Kartor över renskötselområdet

Renskötselområdet har vid ett antal tillfällen genom åren redovisats i kartform eller genom angivelser som går att utläsa på kartor. Det ska då kommas ihåg att det är en stor skillnad mellan kartor beträffande samebyarnas åretruntmarker och det totala renskötselområdet som omfattar även vinterbetesmarkerna. Vi håller oss här till det senare.

Lars Thomasson skriver under kapitlet "Samerna i Jämtland" 16 i "En bok om Jämtland" på sid 143 följande:"Vid mitten av 1700-talet är Jämtlands lappmark enligt J.O Hagströms samtida uppgift belägen uti och omkring de Jämtländska fiällen och gränsar i norr till Ångermanlands Lappmark, i wäster till Norrska fiällen och söderut till Härjedalarne. Längden räknas något öfwer 30 mil wid pass, och bredden 8 och 10 mil, ja på somliga ställen, i synnerhet på norra kanten ifrån Ström soken, wäl 12 a 15 mil i bredden. Thomasson anser att av det tryckta källmaterialet är Hagströms skildring av jämtlandssamerna av särskilt intresse, eftersom hans reseskildring från 1751, "Jemtlands oeconomiska Beskrifning", enligt hans egen uppgift är den första skildringen af samerna i Jämtland utöver den lilla underrättelse han själv lämnat i Lärda Tidningarna 1750.

I 1883 års lappkommittés 17 förslag till förordning angående de svenska Lapparne och de bofaste i Sverige, sid 21-22 presenterar de komiterade en utredning om de nomadiserande Lapparnes nuvarande utbredning inom Sverige. Där säger de: "Inom den del af Sverige, som ligger norr om 62 breddgraden, ströfva för närvarande Lappar, som hafva renskötsel till sitt egentliga näringsfång. De fjäll, som ligga på gränsen emellan Herjeådalen och Dalarne, samt den fjällrygg, som går utmed riksgränsen mot Norge, och från hvilken många under ganska stora sträckor skoglösa fjällgrenar utgå mot öster, erbjuda vidsträckta betesmarker för renhjordarne vår, sommar och höst. de skogrika trakter, som vidtaga öster om dessa fjällgrenar, lemna genom den renlaf, som marken derinom flerstädes framalstrar, näring åt renarne under vintermånaderna." "Inom den ofvan angifna stora delen af vårt fädernesland förekomma visserligen trakter, hvilka Lapparne under ströftågen med renhjordarne hvarken för det närvarande besöka eller i mannaminne besökt. Synnerligen gäller detta om vissa delar af kustlandskapen invid Bottenviken, men, i stort taget, torde dock den begränsning, som här ofvan gjorts med afseende på den del af Sverige, der Lappar vistas, kunna anses tillfyllestgörande och riktig. Samebyn konstaterar att Tåssåsens samebys vinterbetestrakt ligger inom det ovan angivna området. 62 breddgraden går från väster till öster i en sträckning Foskros-söder Svegssjön-Kårböle-Gnarp.

I ett bihang till Riksdagens protokoll för 1886 finns "Särskilda utskottets utlåtande"18 . Där citeras på sid 2-3, Kommitténs utredning om Lappstammens utbredning norr om 62 breddgraden. Särskilda utskottet ställer sig däremot på sid 14-15 avvisande till en geografisk gränslinje för vinterbetesområdet med följande motivering: "Svårare har frågan stält sig med afseende på vintertiden. Enklaste sättet att lösa den föreliggande uppgiften i denna del vore att föreskrifva uppdragandet af en geografisk gränslinie för det område, hvarinom lapparne skulle ega att jemväl vintertiden ströfva omkring, hvilken gränslinie det skulle vara dem förbjudet att under någon omständighet med sina renar öfverskrida. Under ärendets förberedande behandling har uttalats, att denna lösning vore den enda riktiga. Och jemvel inom utskottet har en sådan mening gifvit sig tillkänna. Af hvad Utskottet inhemtat, angående beskaffenheten af det näringsfång, hvaraf nomadlappen lefver, eller renskötseln, har emellertid Utskottet vunnit den öfvertygelse, att en sådan delning af landet, äfven om den vore, hvad Utskottet betviflar, praktiskt utförbar, likväl icke skulle kunna upprätthållas och att således det dermed afsedda ändamålet skulle förfelas. Utskottet har ofvanför anfört, huru som renen har helt olika lefnadsbehof vinter och sommar, att han af naturdrift uppsöker de trakter der han år efter år vant sig att få dessa behof tillfredställda och att fjelltrakterna, som under sommaren erbjuda hvad dertill fordras, icke göra det under vintern. I öfrigt är bekant, att då renen jagas af hunger, snöstormar eller rofdjur ingen renvaktare har makt med honom, och att till följd af allt detta det lika ofta är renen som bestämmer lappens vistelseort som tvärtom. Häraf torde det vara klart, att huru den geografiska gränsen för ett lappterritorioum än blefve uppdragen, skulle likväl aldrig vinnas trygghet för att ej för lappen kunde under vintern inträda nödtvång att öfverskrida denna gräns. Ett effektivt upprätthållande af gränslinjen skulle, förutsatt att det vore möjligt, i många fall för lappen betyda undergång för hans renhjord. Tanken på en geografisk gränslinje med den betydelse förut är sagdt mellan lapparnes land och de bofastes land måste derför betecknas såsom absolut outförbar."
Därmed har vi förmodligen hittat förklaringen till varför någon yttre gräns aldrig blivit fastställd.

1919 års Lappkommitté 19 skriver på sid 103-104 : "Kommittén har härutinnan verkställt undersökningar i syfte att söka utröna, huru långt nedåt Bottniska viken lapparna sedan äldre tid plägat utsträcka sina vinterflyttningar." "I fråga om Jämtlands län har utredningen givit vid handen, att så gott som samtliga socknar besökts av lapparna för renbete, och torde vidkommande Gävleborgs län, förhållandena där i stort sätt vara lika, åtminstoe såvitt angår den delen av länet, som tillhör Hälsingland." "Gränserna för sedvanerättens geografiska omfattning hava av kommittén endast kunnat approximativt bestämmas. För många av ifrågavarande trakter gäller, att de regelbundet besökas av lapparna, för andra åter och särskilt de som ligga längre bort från fjällen, att de endast uppsökas, då renarnas behov av bete icke lämpligen kan tillgodoses på närmare håll. långa tider kunna således beroende av betestillgången, förflyta mellan besöken å särskilda trakter. Uppenbart torde emellertid vara, att sedvanerätten, som grundar sig mindre på lapparnas vilja än på renarnas behov av föda, icke utan vidare får betraktas som upphävd därför att längre tid förflutit mellan lapparnas besök. Kommittén har av praktiska skäl icke ansett sig böra i förslaget angiva några gränser för sedvaneområdet, utan har härutinnan i sak bibehållit stadgandena i 1898 års renbeteslag."

I förre landskamreren Elof Huss "Utredning rörande renbetestrakter för lapparna i Jämtlands och Kopparbergs län" 20 och med tillhörande karta avgiven den 16 mars 1959 anges en "yttergräns för de utanför renbetesfjällen och nämnda kronomark belägna områden, vilka under åren 1926-1958 använts för vinterbetning" Den gränsen går enligt Huss söder om Nederhögen-Rätan.

Lantbuksstyrelsen och statens planverk har i rapport 44 del 5 från 1978 "Rennäringen i kommunernas planering" 21 tagit fram en karta över renskötselns intresseområden. I den är vinterbetesområdet för det här aktuella orådet markerat som en linje Älvros-Ramsjön-Handsjön.

I Sveriges Nationalatlas publiceras en karta över renskötselområdet som sedermera också används i Jordbruksverkets informationsbroschyr "Rennäringen i Sverige" 22. Även i den är vinterbetesmarkerna utmärkta med en linje Älvros-Ramsjön-Handsjön.

Vad vi kan notera är att det område som utgjordes av norr om 62 breddgraden i 1883 års utredning, under 1900-talet fått en vridning från väst-öst mot mera nordost på kartor i de försök som gjorts att identifiera vinterbetesmarkerna. Den enda klart definierade gränsen är dock den från 1883.

6. Lagstiftning och utredningar.

Både utredningar och lagstiftning har alltsedan 1883 års kommitté och 1886 års lag bekräftat att samerna har en rätt att vintertid "uppehålla sig med sina renar icke allenast å de för dem afsatta land utan äfven å de trakter i öfrigt, de efter gammal sedvana hitintills hafva besökt, och att der betjena sig af land och vatten till underhåll för sig och sina renar" 23 . 1895 års kommitté upprepar samma sak i sitt förslag till lag 24 : "så ock å de trakter utom nämnda lappmarker och renbetesfjellen i Jemtlands län, hvilka lapparne efter gammal sedvana hafva besökt, ega lapparne jemväl att uppehålla sig med renarne".

1919 Års Lappkommitté som redovisar sitt förslag angående Lapparnas renskötsel i SOU 1923:51 25 är lika konsekvent. I 4§ sägs att: "De renskötande fjällapparna skola vara berättigade att föra sina renar på bete" (tredje stycket) "i övrigt å sådana trakter inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs och Kopparbergs län, som lapparna efter gammal sedvana besökt med sina renar."

SOU 1927:25 26 där särskilt tillkallad sakkunnig, avger förslag angående de svenska Lapparnas rätt till renbete i Sverige säger samma sak i §2 : "samt å de trakter utom nämnda lappmarker och renbetesfjällen i Jämtlands län som lapparna efter gammal sedvana besökt med sina renar".

Även den nu gällande lagen från 1971 27 , reviderad 1993 uttrycker samma sak: "den 1 oktober-den 30 april (vinterbetesmarkerna)", "inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivits vissa tider av året."

Ändå längre går myndigheterna i Jämtlands Allmänna Kungörelse nr 27, 192928 , där man fastställer en byordning för länets lappbyar. I §2 säger man: "Då god renskötsel ovillkorligen fordrar att lappby tilldelade områden i möjligaste mån sparas och ej genom betning av renar försämras eller göras obrukbara för kommande tiders renskötare, skola lapparna senast den 15 november vara stadda på flyttning till sina vinterbetesland utanför renbetesfjällen". I §16 vitesförläggs brott mot §2. 1929 års byaordning gällde intill 1946 29 då en ny byaordning trädde ikraft som var gällande till 1971. Där sägs i §5 som också är vitesförlagd att: "Skiljning till grupper om det antal renar, som högst må gemensamt föras på bete på vinterbetestrakten, skall vara genomförd före utgången av november månad. Sedan sådan skiljning skett, skall utan dröjsmål flyttningen till vinterbeteslanden vidtagas.

Samerna hade alltså inte bara en rätt att flytta utanför åretruntmarkerna utan också enligt myndigheterna en vitesförlagd skyldighet att göra så under vinterperioden. Utredningarna och lagstiftningen utgår från tre faktorer när det gäller betning utanför renbetesfjällen. Det är att det ska ske på de trakter som efter gammal sedvana besökts under oktober till och med april. Begreppet trakter återkommer på många ställen i utredningarna. Det talas inte om vare sig skiften, skifteslag, socken, församling eller andra i det svenska samhället gängse begrepp utan konsekvent om "trakt", "vinterbetestrakt" eller "sommarbetestrakt". Hur stor är då en "trakt"? Det är renens behov av bete som utgör grunden för hur stor en "trakt" är. En "trakt" måste uppfylla de kvalifikationer som vi ovan under punkt 4 angett. Att en trakt inte är ett mindre område utan i storlekshänseende uppgår till minst vad som senare blev avsatt som åretruntmark för en "lappby" framgår av resonemanget i 1883 års kommitté på sid 65 30 där de menar att Lapparna bör ha sig anvisade trakter (sommarbetestrakter) där de under denna del av året finna alla sina vilkor för sin närings bedrivande och dit jordbruket ej må komma samt under övriga delen av året (vinterhalvåret) må Lapparna äga att vistas med sina hjordar jämväl å trakter dit odlingen fortskridit.

I SOU 1923:51 31 talar kommittén om i §8 sid 11 " De trakter, inom vilka fjällrenskötsel må drivas skola av konungens befallningshavande indelas i särskilda lappbyområden, för vilka, så vitt angår vår-, sommar- och höstbetesland, bestämda gränser skola fastställas. Sådana gränser må ock, i den mån så prövas möjligt och lämpligt, fastställas beträffande vinterland." längre fram på sid 103 under §4 skriver de att "Vad angår trakterna ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län samt inom renbetesfjällen i Jämtlands län utgår stadgandet ifrån att dessa trakter alltjämt äro att betrakta som fjällapparnas egentliga hemvist och att dessa där skola äga uppehålla sig under varje tid av året med sina renar."

I Jämtlands läns allmänna kungörelse nr 161, 1946 32, §3 står att läsa om Byområdets indelning i betestrakter och betesland. "Lappbys område må allt efter dess användning för renbete under olika årstider uppdelas i betestrakter. Där så prövas lämpligt, må sådan trakt delas i särskilda betesland, ettvart att användas av viss grupp bland byns lappar." En trakt är alltså betydligt större än en vintergrupps betesland och en vintergrupps storlek framgår av §5 fjärde stycket: "Vid uppehåll å vinterbetestrakten skola renarna vara uppdelade i grupper om högst 1500 djur i varje grupp eller därest husbonde i sitt hushåll äger att innehava högre antal, högst detta."

Utifrån detta förstås attsamerna efter gammal sedvana besökt "trakter" vintertid. Inte varje enskild fastighet. Att vi besökt nuvarande Tåssåsens samebys vinterbetestrakt kontinuerligt framgår tydligt av dels markägarnas bilagor G33 , H 34 och I 35 samt också Huss utredning 36 sidorna 136-140 samt 304-306 med där intervjuade personer. Förutom vad varje person där förtalt om renbetning är det intressant att notera vad hemmansägaren Sven Eriksson i Börtnan nämner om att lappar enligt traditionen å 1600-talet haft boplatser å Ramberget inom Skålans byområde. Även ordningsmannen i Tåssåsens lappby, Lars Johansson omnämner detta.

I resonemanget vill vi även ta in professor Bertil Bengtssons 37 artikel i Svensk Juristtidning i sin helhet, där han berör några samerättsliga frågor. Bland annat det han säger på sid 44: "Över huvudtaget verkar det tveksamt, om man skall dra några paralleller från beviskravet rörande sådana rättigheter som äganderätt och servitutsrätt när man prövar bevisningen om en sameby under årens lopp då och då använt ett visst område för renbete. Det rör sig här om ett bruk som naturligen sker med vissa uppehåll, beroende på väderlek, snöförhållanden och liknande, och aldrig kan få samma stabilitet som annan markanvändning, något regelbundet bruk har inte krävts."

7. Renbetesinventeringar

I samband med en planerad utbyggnad av turismanläggningar i Klövsjö-Vemdalenområdet gjordes en konsekvensbeskrivning i samhällsplaneringen av Byggforskningsrådet, Rapport 22:94 38. Som en del i den gjordes en marklavsinventering av området. Vid inventeringen dels med manuell arealmätning och dels med GIS-teknik kom man fram till att området kan hålla 4100 - 4900 renar betande under 200 dagar per år. Halva området, det norra disponeras av Tåssåsens sameby och kan hålla 2000-2500 renar på vinterbete. Inventeringen konfirmerade den traditionella kunskap beträffande möjligt renantal som fanns hos renskötarna i de bägge samebyarna. Samebyn vill med detta bevisa områdets goda vinterbete samt ge en bild av hur stort område med bra marklav som behövs för att föda en renhjord.

8. Övrigt

När det gäller fastigheten Björnberget 1:1 är förhållandet sådant att det tidigare var en Kronopark. Det övergick sedan till det privatiserade AssiDomän. Under tid det var i såväl staten ägo som i AssiDomäns ägo betraktades fastigheten ingå i Tåssåsens samebys vinterbetesmarker. Samråd med samebyn skedde beträffande skogliga åtgärder. Den 10 februari 1997 meddelade AssiDomän 39 samebyn att försäljning av Kronoparken Björnberget 1:1 hade ägt rum. Det är därför med stor förvåning samebyn noterar att fastigheten ingår i den stämningsansökan som inlämnades den 17 juli 1998. Med hänvisning till det brev samebyn erhöll av AssiDomän den 10 februari 1997 anser samebyn det styrkt att fastigheten ingår i samebyns vinterbetesmarker.

Noteras kan också att lapparna i Ovikens lappby enligt Jemtlands läns allmänna kungörelse nr 27, 1900 Noteras kan också att lapparna i Ovikens lappby enligt Jemtlands läns allmänna kungörelse nr 27, 1900 40, utsett personer i såväl Klöfsjö som Bergs socknar att tjänstgöra vid syn och värdering av skada förorsakad av lapparnas renar. Om det ej varit vid den tiden vanligt med vinterbetande renar i de socknarna skulle man knappast utsett personer med den uppgiften.

9. Muntlig bevisning

Samebyn åberopar förhör under sanningsförsäkran med:
· Renskötaren Olof T Johansson, Glen 2, 840 31 Åsarna
· Renskötaren Per-Erik Jonasson, Vallbo 36, 830 10 Undersåker.
Dessa kallas för att redovisa den traditionella kunskapen och muntliga traditionen kring renbetning å Tåssåsens samebys trakter.
· Läraren Margareta Winberg, Åkervägen 16, 830 44 Nälden, i hennes egenskap av före detta ordförande i Rennäringsdelegationen i Jämtlands län. Hon kallas för att redovisa den inställning till vinterbetesrätten i Jämtlands län som var härskande hos rennäringsmyndigheten under den tid hon var ledamot i rennäringsdelegationen.

10. Skriftliga bevis

Samebyn åberopar som skriftliga bevis för att visa på att samebyn har en rätt att vintertid beta å de trakter som man av gammal sedvana besökt följande handlingar:

· Förslag till förordning angående de svenska Lapparne och de bofaste i Sverige, 1883 års utredning.

· Bihang till Riksdagens protokoll vid lagtima riksdagen i Stockholm 1886, Särskilda utskottets utlåtande.

· 1886 års renbeteslag

· Förslag till de svenska Lapparnes rätt till renbete i Sverige, 1895 års kommitté

· 1898 års renbeteslag

· SOU:1923:51 Förslag angående Lapparnas renskötsel m.m. 1919 års Lappkommitté

· SOU 1927:25 Förslag angående De svenska Lapparnas rätt till renbete i Sverige m.m.

· Jämtlands läns allmänna Kungörelse nr 27, 1929

· Jämtlands läns allmänna Kungörelse nr 161, 1946

· 1971 års rennäringslag SFS:437 reviderad 1993, SFS 1993:36

· Elof Huss utredning rörande renbetestrakter för Lapparan i Jämtlands län och Kopparbergs län jämte karta.

Samt som bilagor nedanstående handlingar eller del ur handlingar numrerade 1-40. Vad som med varje handling avses att bevisas framgår av text ovan under rubrikerna 2-8

11. Syn

Samebyn åberopar syn i enlighet med not 9 nedan.

12. Bilagor.

Fotnötter som också är bilagor till inlagan.

  1.  1895 års kommitté sid 127-130
  2.  En bok om samernas liv av Johan Turi, ISBN 91-85920-25-8, sid 5
  3.   En bok om Jämtland. Thomas Johansson
  4.  Samerna av Israel Ruong, ISBN 91-34-50051-0, sid 45 "De äldsta uppgifterna"
  5.  Ottar, populärvetenskaplig tidskrift från Tromsö museum, nr 2/93
  6.  Samerna av Israel Ruong, sid 31-37 "Olika fångsmetoder"
  7.   Karta över dokumenterade kåtatomter och fångstgropar i Glens dalgång
  8.   Samerna - en genetiskt unik urbefolkning, av Lars Beckman, Institutionen för medicinsk genetik, Umeå universitet.
  9.  En syn i fält bör göras längs flyttvägen från fjällen ned till det omstridda området under dels vintersäsong och dels på barmark för att kunna ge en bild av de naturgivna förutsättningarna för renskötsel byggd på traditionell kunskap.
  10.   Vittnesförhör med renskötarna Olof T Johansson, och Per-Erik Jonasson, Tåssåsens sameby
  11.   Vegetationskarta 183A, 183B, 173B, 173D
  12.   Svensk rennäring, ISBN 91-618-1024, Markanvändning sid 72-75.
  13.   Rennäringen - en presentation för skogsfolk, av Knut Gustavsson utgiven av Skogsstyrelsen, ISBN 91-85748-77-3. Renens betesvanor sid 48-50. Kalhyggen -Markberedning- Röjning-Gödsling sid 99-106
  14.  Ottar, populärvetenskaplig tidskrift från Tromsö museum, nr 2/93, sid 11-18, Reinens ernaering og fordöyelse.
  15.   Svensk-norska renbeteskommissionen, samebyvisa betesinventeringar under färdigställande.
  16.  En bok om Jämtland, Lars Thomasson, sid 143
  17.  Förslag till förordning angående de svenska Lapparne och de bofaste i Sverige. 1883 års kommitté. sid 21-22
  18.   Bihang till Riksdagens protokoll vid Lahgtima Riksdagen i Stockholm 1886, Särskilda utskottets utlåtande. "Lappstammens utbredning", Sid 2-3. Geografisk gränslinje sid 14-15
  19.  SOU 1923:51 Förslag angående Lapparnas renskötsel m.m. 1919 års Lappkommitté, sid 103-104
  20.   Utredning rörande renbetestrakter för lapparna i Jämtlands och Kopparbergs län"och med tillhörande karta avgiven den 16 mars 1959 av Elof Huss.
  21.   Lantbuksstyrelsen och statens planverk, rapport 44 del 5 från 1978 "Rennäringen i kommunernas planering" med bifogad karta utvisande renskötselns intresseområden
  22.   Rennäringen i Sverige, informationsbroschyr från jordbruksverket med karta över renskötselområden.
  23.   Förslag till förordning angående de svenska Lapparne och de bofaste i Sverige. 1883 års kommitté. §1 sid 5.
  24.   Förslag till lag om de svenska Lapparnes rätt till renbete i Sverige. 1895 års kommitté. §1 andra stycket sid 5
  25.  SOU 1923:51 Förslag angående Lapparnas renskötsel m.m. §4 sid 11
  26.   SOU 1927:25 Förslag till lapparnas rätt till renbete i Sverige m.m. §2 sid 7
  27.   Rennäringslagen SFS 1971:437, reviderad till SFS 1993:36, §3 andra stycket
  28.   Jämtlands läns allmänna kungörelse nr 27, 1929, Byordning för lappbyarna i Jämtlands län samt Idre lappby i Kopparbergs län §2 och §16
  29.   Jämtlands läns allmänna kungörelse nr 161, 1946, Byordning för lappbyarna i Jämtlands län samt Idre lappby i Kopparbergs län §5
  30.   Förslag till förordning angående de svenska Lapparne och de bofaste i Sverige. 1883 års kommitté. sid 65
  31.   SOU 1923:51 Förslag angående Lapparnas renskötsel m.m. sid 11 och 103
  32.   Jämtlands läns allmänna kungörelse nr 161, 1946, Byordning för lappbyarna i Jämtlands län samt Idre lappby i Kopparbergs län, §3 och §5
  33.  Markägarnas bilaga G, sammanställning av lappfogdeförhör.
  34.   Markägarnas bilaga H, av Leif Andersson upprättad komplettering avseende Tåssåsens sameby
  35.   Markägarnas bilaga I, av Leif Andersson upprättad komplettering avseende Ovikens sameby
  36.   Utredning rörande renbetestrakter för lapparna i Jämtlands och Kopparbergs län" av Elof Huss, sid 136-140, 304-306
  37.  Ur Svensk Juristtidning nr 1, 2000, Några samerättsliga frågor av professor Bertil Bengtsson
  38.   Byggforskningsrådet R22:94,ISBN 91-540-5652-7, sid 38-39, Betesinventering
  39.   Brev från AssiDomän till Tåssåsens sameby, daterat 10 februari 1997
  40.  Jemtlands läns Allmänna Kungörelse nr 27, 1900

Glen den 22 oktober 2000

Olof T Johansson

Framsida